Fejkat tegel dagens guldklimp

Idag söndag, kom ungefär 980 personer ut över bron till den lilla ön för att titta, fråga och själva berätta om Stockholmsutställningen. Så många som 70 av dem hjälpte också till att gräva fram lämningarna efter ”Helgeandshuset”.

 

Och det är fyndrikt. Problemet är bara att vi först måste ta oss igenom ett lager av omrörd fyllningsjord med blandat material framförallt från 1700- och 1800-talen. Där finns mängder med djurben, slaktavfall från bland annat häst, ko och gris. Flera av benen har tydliga skärmärken. Vi hittar också keramik, fajans, porslin, glas, kritpipor, järnspikar och mycket mer. Enstaka föremål är äldre än så, till exempel några fragment svartglaserat spiskakel.

 

Men den stora utmaningen är att skilja ut 1897 års marknivå och det material som tillhör utställningens användningstid och rivningsfas från den övriga kulturjorden. Hittills har vi frilagt delar av en stenläggning, men inte kunnat knyta den till något övrigt fyndmaterial. Vi tror fortfarande att det rör sig om grunden till ”Helgeandshuset”, men det blir allt mer uppenbart att lämningarna inte stämmer överens med husets tänkta position enligt den officiella kartan över ”Gamla Stockholm”. Man byggde nog inte alltid så som det var planerat från början.

 

- Vad är det mest värdefulla ni har hittat?

 

Det är en vanlig fråga på utgrävningsplatsen och den kom just som jag hjälpte en pojke att sortera innehållet i hans digra fyndpåse. Jag tvekade först med svaret eftersom det mest värdefulla arkeologiska fyndet inte alls behöver vara ädelt eller vackert utan snarare skulle vara det som bäst hjälper oss att tolka platsen. Hur var egentligen huset konstruerat? Satsade man kanske på en mer påkostad framsida och nöjde sig med en kulissartad baksida? Det var några av diskussionspunkterna under dagen. Och just då såg jag den. En oansenlig bit murbruk med en flat, struken sida där man kan se spår av målad tegelröd färg. Plötsligt var det lätt att svara.

 

- Det här är det hittills finaste fyndet, äntligen en tydlig rest av Helgeandshusets baksida. Du har hittat murbruk som är målat för att se ut som tegel och det är dagens mest värdefulla fynd!

 

Katty Wahlgren

Varför gräva i 1897?

Det är spännande och roligt att undersöka Stockholmsutställningen 1897 arkeologiskt. Men finns det någon djupare mening i det hela? Kan det ge nya historiska kunskaper eller tillföra vårt samhälle någonting?Utställningens betydelse som historisk händelse är välkänd. I översiktsböckerna får den stor uppmärksamhet och en hel del tidigare forskning har gjorts. Den är dokumenterad på massor av fotografier och en hel del föremål finns sparade i museer och hos allmänheten. Men just därför är det märkligt att de många lämningarna ute på Djurgården, med undantag för de få kvarvarande byggnaderna, aldrig har uppmärksammats som en kulturmiljö eller som det moderna kulturarv som de faktiskt är. Det finns inte så mycket som en endaste skylt som berättar om att en jättestor konst- och industriutställning stod där 1897, ett av de publikmässigt mest framgångsrika evenemang som någonsin producerats i Sverige. Något skydd finns inte, så fjärrvärmeschakt och ledningar grävs ner utan begränsningar.Vilka lämningar finns egentligen kvar? Vad döljer sig under gräsmattor och grusgångar? Vilka spår finns kvar av Gamla Stockholm, av Ferdinand Bobergs industrihall och av de många paviljongerna? Vad fotograferades inte och vad fanns bakom kulisserna? Vad tappades och vad grävdes ner? Det är det ingen som vet och här kan arkeologins metoder ge intressanta bidrag. Är spåren i marken värda att uppmärksamma och bevara eller inte? Är lämningarna av en modern historisk händelse mindre värda än stenåldersboplatser och järnåldersgravfält? Arkeologin är intressant i sig, men här kan den också i samverkan med andra vetenskaper användas för att sätta igång en kunskapsdiskussion både om Stockholmsutställningen och om dessa frågor i ett större perspektiv.

Fredrik Svanberg, arkeolog Historiska museet