Kan ni inte bygga upp det igen!

Som arkeolog på en utgrävningsplats har jag många gånger mötts av intresserade frågor, men aldrig förut av så många nya historier.

 

- Vad finns det för lämningar här? Vad har ni hittat? Hur såg det egentligen ut här förr i tiden? Och hur kan ni veta det?

 

Sådana frågor får vi i Gamla Stockholm också, men de som kommer till utgrävningen vill inte bara veta mer om Stockholmsutställningen, många har också en berättelse eller minnessak med sig. Vi har fått höra om sparade, ärvda och loppisköpta chokladkoppar, om en mormors spännande romantiska möten, en kristallkrona från utställningen som numera hänger i ett privathem, om varmkorvar, tekniska innovationer och Frälsningsarméns första ledare i Sverige, Hanna Oucherlony, som hade abonnemangskort på utställningen och om mycket mer. Jag är glad och förundrad över gensvaret på vårt upprop om att bidra med historier kring 1897.

 

Leif, Charlie och Gunnar diskuterar några av dagens fynd.

 

Oavsett om man vet mycket om utställningen eller bara nyfiket flanerar förbi reagerar de flesta besökare samstämmigt när de ser fotografierna från 1897 i storformat som hänger på ön. Väl på platsen är det kanske lättare att ta in storskaligheten i gamla Stockholm och förstå vidden av den 1500-talsmiljö som byggdes upp, om än för en kort tid. Dagens kulturmiljö ger en annan känsla än när man läser om de fantastiska byggnationerna i böcker. Men historiens osynlighet i landskapet är också talande.

 

- Byggde man upp allt detta för en utställning på sex månader? Helt otroligt! Varför har jag inte vetat något om detta tidigare? Men hur fick allt plats här på ön? Och varför rev man det?

 

Det finns något storslaget inte bara i att skapa nytt utan också i att besluta vad som ska försvinna. Allt som byggs är inte menat att bevaras så länge som möjligt. Tänk bara på de gigantiska scenografier som byggs upp för dagens storfilmer och sedan rivs ner. Men för många som fascineras först av bilderna och sen av spåren i marken följs frågorna av ytterligare en, detta trots att vi talar om lämningar efter en kortlivad kulisstad.

 

- Kan ni inte bygga upp det igen!

 

Katty Wahlgren

Varför gräva i 1897?

Det är spännande och roligt att undersöka Stockholmsutställningen 1897 arkeologiskt. Men finns det någon djupare mening i det hela? Kan det ge nya historiska kunskaper eller tillföra vårt samhälle någonting?Utställningens betydelse som historisk händelse är välkänd. I översiktsböckerna får den stor uppmärksamhet och en hel del tidigare forskning har gjorts. Den är dokumenterad på massor av fotografier och en hel del föremål finns sparade i museer och hos allmänheten. Men just därför är det märkligt att de många lämningarna ute på Djurgården, med undantag för de få kvarvarande byggnaderna, aldrig har uppmärksammats som en kulturmiljö eller som det moderna kulturarv som de faktiskt är. Det finns inte så mycket som en endaste skylt som berättar om att en jättestor konst- och industriutställning stod där 1897, ett av de publikmässigt mest framgångsrika evenemang som någonsin producerats i Sverige. Något skydd finns inte, så fjärrvärmeschakt och ledningar grävs ner utan begränsningar.Vilka lämningar finns egentligen kvar? Vad döljer sig under gräsmattor och grusgångar? Vilka spår finns kvar av Gamla Stockholm, av Ferdinand Bobergs industrihall och av de många paviljongerna? Vad fotograferades inte och vad fanns bakom kulisserna? Vad tappades och vad grävdes ner? Det är det ingen som vet och här kan arkeologins metoder ge intressanta bidrag. Är spåren i marken värda att uppmärksamma och bevara eller inte? Är lämningarna av en modern historisk händelse mindre värda än stenåldersboplatser och järnåldersgravfält? Arkeologin är intressant i sig, men här kan den också i samverkan med andra vetenskaper användas för att sätta igång en kunskapsdiskussion både om Stockholmsutställningen och om dessa frågor i ett större perspektiv.

Fredrik Svanberg, arkeolog Historiska museet 

Den hemlighetsfulla ön

Kanske har du inte funderat så mycket på den lilla anonyma ön bredvid udden där Jenny Lind står staty. Den hör liksom till den allmänt frodiga grönskan längs strandpromenaden och pockar vanligtvis inte på uppmärksamhet. Trots att det bara är några meter ut från strandkanten behövs det båt för att ta sig dit. Därför känns ön lite hemlig. Jag har hört många förbipasserande prata om att det vore spännande att komma över och det var faktiskt möjligt att gå ut på en bro under förra sommaren då Projekt Kolonin genomfördes där. Andra har valt att upptäcka ön på egen hand och lämnat små spår efter sig som de sedan själva kan återupptäcka. När vi röjde sly inför utgrävningen som påbörjades idag dök det upp en svart filmburk med några mynt och en lapp som dokumenterar tre besök, förmodligen av samma familj, under somrarna 2001, 2002 och 2003. De verkar ha valt ön för sin skattgömma mer därför att den väcker nyfikenhet än för att det är en kulturhistorisk plats.

Från och med idag är det full aktivitet på ön under två veckor. Nu börjar den arkeologiska utgrävningen av ”Gamla Stockholm” från 1897. Förhoppningsvis kommer nya hemligheter att grävas fram och kanske kan detta ge material till fler historier.

Katty Wahlgren, arkeolog och projektledare Historiska museet