Slutet, men det är bara början…

Nu är utgrävningen avslutad och schakten återfyllda för denna gång. Det har varit några intensiva, produktiva, överraskande och fantastiskt roliga veckor. Vi kan räkna in 4850 besök på ön under 14 dagar varav ca 400 grävde och ytterligare ett par tusen besök på distans inifrån Historiska museets entréhall. Många valde att uppleva evenemanget från båda sidor.

 

Besökarskaran var brokig och spännande. Här fanns de redan initierade, de som ville veta mer om Stockholmsutställningen, de förvånade förbipasserande som blev förundrade över vad som en gång byggdes upp på platsen, de som intresserade sig för hur distanskommunikation kan fungera och de nyfikna barn och vuxna som gärna ville pröva på att gräva själva. Till de sistnämnda kan vi räkna kulturministern, som kom cyklande en dag i regnet för att delta i utgrävningen.

 

De arkeologiska spår vi upptäckte visade sig bli ganska svårtolkade, delvis för att undersökningen var så småskalig och nog hade vi gärna fortsatt lite till för att reda ut några fler frågetecken. Under de sista dagarna förstod vi att stenläggningen som vi tidigare hade tolkat som grund för 1897 års torg snarare är en rest av det gångstråk som byggdes för en entré till Skansen efter utställningen. Det syntes först när man bröt upp stenarna i anslutning till ”Helgeandshuset”. I raseringslagret från ”Helgeandshuset” kom vi ner till en mindre fyndrik nivå, som istället innehöll mycket tegel, en del av en trappsten, bitar av taket och möjligen golvsten. Därunder fanns ett bränt lager och sen vidtog sannolikt konstruktioner som tillhör byggandet av själva ön. Det går ju inte att gräva till orörd mark på en konstgjord ö.

 

På utgrävningens sista dag la några av våra engagerade grävare ner skärslevarna och började finkamma buskagen vid sidan om utgrävningsschakten för att ta tillvara ytfynd. Då hittade Oscar en liten skärva av fatet till en sådan kopp som Jonas skriver om i ett tidigare inlägg här på bloggen. Man kan urskilja en del av texten kring kanten ”…EN I ST…”.

 

Jag ska inte avslöja mer nu, men vi kommer att bearbeta intryck, fynd och data från inmätta konstruktioner och återkommer med en rapport med tolkningar av de arkeologiska resultaten. Vi ska också arbeta med alla de minnen, tips och berättelser som vi har fått in. Hur projektet sen går vidare är ännu så läge oklart, men det är ingen tvekan om att lusten finns att göra mer. Förhoppningsvis är detta bara början…

 

På återseende!

 

Katty Wahlgren

Ett personligt möte på avstånd

Utgrävning inför storpublik tillhör inte en arkeologs vardag, i alla fall inte min. En utgrävning sker vanligtvis på en mer avskild plats, t.ex. i skogsmark eller där en ny väg ska dras. Att sitta vid grävschaktet med en skärslev i handen och systematiskt leta efter fynd i jorden samtidigt som man är sedd från entrén på Historiska museet känns från början märkligt, men efter några timmars arbete blir det mer och mer naturligt och jag bör även tillägga roligt! Det känns otroligt att det med hjälp av modern kommunikationsteknik numera är möjligt att följa vad som sker på andra platser. Man kan bara tänka sig vad detta kan komma att innebära i framtiden. Tänk att få följa en arkeologisk utgrävning från mer exotiska platser som t.ex. Egypten, live, hemma från Sverige!

 

Det känns roligt att denna utgrävning som Historiska museet och KTH har anordnat på Djurgården har uppmärksammats av så många personer (se t.ex. artikel i SvD). Arkeologi intresserar många, inte enbart de som är yrkessamma inom området. Att leta efter spår från forna tider i marken säger mycket om oss själva och vår omgivning. Det ger oss minnen, och dessa minnen tillhör oss alla. Detta s.k. fönster mellan museets entréhall och utgrävningsplatsen är ett utmärkt sätt att förmedla dessa minnen. Här blir det ett direkt möte där den intresserade kan konversera med arkeologen istället för att läsa en arkeologisk rapport som har författas efter att utgrävningen är avslutad och som oftast brukar vara skriven med ett språkbruk som kan vara svårt att förstå. Detta sätt att öppna upp min arbetsplats för så många fler känns både spännande och givande. En rolig arbetsdag helt enkelt!

 

Ida Johansson, student Stockholms universitet och praktikant i projektet

Varför gräva i 1897?

Det är spännande och roligt att undersöka Stockholmsutställningen 1897 arkeologiskt. Men finns det någon djupare mening i det hela? Kan det ge nya historiska kunskaper eller tillföra vårt samhälle någonting?Utställningens betydelse som historisk händelse är välkänd. I översiktsböckerna får den stor uppmärksamhet och en hel del tidigare forskning har gjorts. Den är dokumenterad på massor av fotografier och en hel del föremål finns sparade i museer och hos allmänheten. Men just därför är det märkligt att de många lämningarna ute på Djurgården, med undantag för de få kvarvarande byggnaderna, aldrig har uppmärksammats som en kulturmiljö eller som det moderna kulturarv som de faktiskt är. Det finns inte så mycket som en endaste skylt som berättar om att en jättestor konst- och industriutställning stod där 1897, ett av de publikmässigt mest framgångsrika evenemang som någonsin producerats i Sverige. Något skydd finns inte, så fjärrvärmeschakt och ledningar grävs ner utan begränsningar.Vilka lämningar finns egentligen kvar? Vad döljer sig under gräsmattor och grusgångar? Vilka spår finns kvar av Gamla Stockholm, av Ferdinand Bobergs industrihall och av de många paviljongerna? Vad fotograferades inte och vad fanns bakom kulisserna? Vad tappades och vad grävdes ner? Det är det ingen som vet och här kan arkeologins metoder ge intressanta bidrag. Är spåren i marken värda att uppmärksamma och bevara eller inte? Är lämningarna av en modern historisk händelse mindre värda än stenåldersboplatser och järnåldersgravfält? Arkeologin är intressant i sig, men här kan den också i samverkan med andra vetenskaper användas för att sätta igång en kunskapsdiskussion både om Stockholmsutställningen och om dessa frågor i ett större perspektiv.

Fredrik Svanberg, arkeolog Historiska museet 

De första dagarnas utgrävning

 Så var vi då igång med utgrävningen! Under de två första dagarna – måndag och tisdag denna vecka – har vi öppnat vår första undersökningsyta på ”Helgeandsholmen”. Just nu är den omkring 15 kvadratmeter stor, men kommer att utökas successivt, hur mycket får vi se.

 

Vi utgick ifrån den karta över Gamla Stockholm som upprättades inför utställningen 1897 och valde att undersöka det som bör vara den södra delen av och vägglinjen till ”Helgeandshuset”. Spåren efter huset är för övrigt delvis synliga än idag; man kan ana dem som svag, rektangulär förhöjning i markytan. 

 

Ganska snabbt – en dryg decimeter under markytan  - kom vi ner i ett mörkt kulturlager som innehåller mängder av fragmenterade föremål (keramik, buteljglas, kritpipor, spik och diverse järnföremål) och byggnadsmaterial i form av kakel, kalkputs, murbruk, fönsterglas och tegel, men även lite slaktavfall (djurben). Att det rör sig om ett s.k. raseringslager med sopor är uppenbart. Men om det enbart är från Helgeandshuset och verksamheter i samband med utställningen eller om det också rör sig om utfyllnadsmassor som har hämtats från andra delar av Stockholm och lagts på den konstgjorda ön senare, får än så länge vara en öppen fråga.

 

Raseringslagret täcker i stort sett hela undersökningsytan, förutom den södra delen. Här finns istället ett ljusare och betydligt ”fyndfattigare” lerlager strax under grästorven. Under tisdagen kunde vi också konstatera att lerlagret täcker en ganska fint och tätt lagd stenläggning. Stenläggningen löper längs med Helgeandshusets långsida. Vår uppgift de närmaste dagarna blir att ta reda på vad denna stenläggning egentligen är. Det skulle kunna vara ett slags fundament, en grundläggning, till själva huset. I så fall bör vi träffa på den när vi nu fortsätter att gräva oss igenom raseringslagret inne i huset.

 

Fler frågor än säkra svar så här långt alltså – men något annat var heller inte att förvänta. Vi har ju bara börjat!

 

Gunnar Andersson, arkeolog Historiska museet

Historiska museet förlängs till Djurgården mellan den 18 och 31 augusti 2008

Under de två sista veckorna i augusti förlängs Historiska museet i rum och tid ut till Djurgården och den Allmänna konst- och indutriutställningen 1897. I museet på Narvavägen kan du se insamlade föremål från 1897 års stora happening i Stockholm och på Djurgården kan du delta i en publik utgrävning av det gamla utställningsområdet. Genom medieteknik som möjliggör dubbelriktad kommunikation kan du och alla andra intresserade mötas, ställa frågor och dela erfarenheter oavsett om du väljer att besöka oss i museet eller vara med på utgrävningsplatsen.

Hjälp oss att fylla minnesluckorna från Stockholmsutställningen 1897! Gräv, forska och delge oss dina berättelser.