Slutet, men det är bara början…

Nu är utgrävningen avslutad och schakten återfyllda för denna gång. Det har varit några intensiva, produktiva, överraskande och fantastiskt roliga veckor. Vi kan räkna in 4850 besök på ön under 14 dagar varav ca 400 grävde och ytterligare ett par tusen besök på distans inifrån Historiska museets entréhall. Många valde att uppleva evenemanget från båda sidor.

 

Besökarskaran var brokig och spännande. Här fanns de redan initierade, de som ville veta mer om Stockholmsutställningen, de förvånade förbipasserande som blev förundrade över vad som en gång byggdes upp på platsen, de som intresserade sig för hur distanskommunikation kan fungera och de nyfikna barn och vuxna som gärna ville pröva på att gräva själva. Till de sistnämnda kan vi räkna kulturministern, som kom cyklande en dag i regnet för att delta i utgrävningen.

 

De arkeologiska spår vi upptäckte visade sig bli ganska svårtolkade, delvis för att undersökningen var så småskalig och nog hade vi gärna fortsatt lite till för att reda ut några fler frågetecken. Under de sista dagarna förstod vi att stenläggningen som vi tidigare hade tolkat som grund för 1897 års torg snarare är en rest av det gångstråk som byggdes för en entré till Skansen efter utställningen. Det syntes först när man bröt upp stenarna i anslutning till ”Helgeandshuset”. I raseringslagret från ”Helgeandshuset” kom vi ner till en mindre fyndrik nivå, som istället innehöll mycket tegel, en del av en trappsten, bitar av taket och möjligen golvsten. Därunder fanns ett bränt lager och sen vidtog sannolikt konstruktioner som tillhör byggandet av själva ön. Det går ju inte att gräva till orörd mark på en konstgjord ö.

 

På utgrävningens sista dag la några av våra engagerade grävare ner skärslevarna och började finkamma buskagen vid sidan om utgrävningsschakten för att ta tillvara ytfynd. Då hittade Oscar en liten skärva av fatet till en sådan kopp som Jonas skriver om i ett tidigare inlägg här på bloggen. Man kan urskilja en del av texten kring kanten ”…EN I ST…”.

 

Jag ska inte avslöja mer nu, men vi kommer att bearbeta intryck, fynd och data från inmätta konstruktioner och återkommer med en rapport med tolkningar av de arkeologiska resultaten. Vi ska också arbeta med alla de minnen, tips och berättelser som vi har fått in. Hur projektet sen går vidare är ännu så läge oklart, men det är ingen tvekan om att lusten finns att göra mer. Förhoppningsvis är detta bara början…

 

På återseende!

 

Katty Wahlgren

Kan ni inte bygga upp det igen!

Som arkeolog på en utgrävningsplats har jag många gånger mötts av intresserade frågor, men aldrig förut av så många nya historier.

 

- Vad finns det för lämningar här? Vad har ni hittat? Hur såg det egentligen ut här förr i tiden? Och hur kan ni veta det?

 

Sådana frågor får vi i Gamla Stockholm också, men de som kommer till utgrävningen vill inte bara veta mer om Stockholmsutställningen, många har också en berättelse eller minnessak med sig. Vi har fått höra om sparade, ärvda och loppisköpta chokladkoppar, om en mormors spännande romantiska möten, en kristallkrona från utställningen som numera hänger i ett privathem, om varmkorvar, tekniska innovationer och Frälsningsarméns första ledare i Sverige, Hanna Oucherlony, som hade abonnemangskort på utställningen och om mycket mer. Jag är glad och förundrad över gensvaret på vårt upprop om att bidra med historier kring 1897.

 

Leif, Charlie och Gunnar diskuterar några av dagens fynd.

 

Oavsett om man vet mycket om utställningen eller bara nyfiket flanerar förbi reagerar de flesta besökare samstämmigt när de ser fotografierna från 1897 i storformat som hänger på ön. Väl på platsen är det kanske lättare att ta in storskaligheten i gamla Stockholm och förstå vidden av den 1500-talsmiljö som byggdes upp, om än för en kort tid. Dagens kulturmiljö ger en annan känsla än när man läser om de fantastiska byggnationerna i böcker. Men historiens osynlighet i landskapet är också talande.

 

- Byggde man upp allt detta för en utställning på sex månader? Helt otroligt! Varför har jag inte vetat något om detta tidigare? Men hur fick allt plats här på ön? Och varför rev man det?

 

Det finns något storslaget inte bara i att skapa nytt utan också i att besluta vad som ska försvinna. Allt som byggs är inte menat att bevaras så länge som möjligt. Tänk bara på de gigantiska scenografier som byggs upp för dagens storfilmer och sedan rivs ner. Men för många som fascineras först av bilderna och sen av spåren i marken följs frågorna av ytterligare en, detta trots att vi talar om lämningar efter en kortlivad kulisstad.

 

- Kan ni inte bygga upp det igen!

 

Katty Wahlgren