Slutet, men det är bara början…

Nu är utgrävningen avslutad och schakten återfyllda för denna gång. Det har varit några intensiva, produktiva, överraskande och fantastiskt roliga veckor. Vi kan räkna in 4850 besök på ön under 14 dagar varav ca 400 grävde och ytterligare ett par tusen besök på distans inifrån Historiska museets entréhall. Många valde att uppleva evenemanget från båda sidor.

 

Besökarskaran var brokig och spännande. Här fanns de redan initierade, de som ville veta mer om Stockholmsutställningen, de förvånade förbipasserande som blev förundrade över vad som en gång byggdes upp på platsen, de som intresserade sig för hur distanskommunikation kan fungera och de nyfikna barn och vuxna som gärna ville pröva på att gräva själva. Till de sistnämnda kan vi räkna kulturministern, som kom cyklande en dag i regnet för att delta i utgrävningen.

 

De arkeologiska spår vi upptäckte visade sig bli ganska svårtolkade, delvis för att undersökningen var så småskalig och nog hade vi gärna fortsatt lite till för att reda ut några fler frågetecken. Under de sista dagarna förstod vi att stenläggningen som vi tidigare hade tolkat som grund för 1897 års torg snarare är en rest av det gångstråk som byggdes för en entré till Skansen efter utställningen. Det syntes först när man bröt upp stenarna i anslutning till ”Helgeandshuset”. I raseringslagret från ”Helgeandshuset” kom vi ner till en mindre fyndrik nivå, som istället innehöll mycket tegel, en del av en trappsten, bitar av taket och möjligen golvsten. Därunder fanns ett bränt lager och sen vidtog sannolikt konstruktioner som tillhör byggandet av själva ön. Det går ju inte att gräva till orörd mark på en konstgjord ö.

 

På utgrävningens sista dag la några av våra engagerade grävare ner skärslevarna och började finkamma buskagen vid sidan om utgrävningsschakten för att ta tillvara ytfynd. Då hittade Oscar en liten skärva av fatet till en sådan kopp som Jonas skriver om i ett tidigare inlägg här på bloggen. Man kan urskilja en del av texten kring kanten ”…EN I ST…”.

 

Jag ska inte avslöja mer nu, men vi kommer att bearbeta intryck, fynd och data från inmätta konstruktioner och återkommer med en rapport med tolkningar av de arkeologiska resultaten. Vi ska också arbeta med alla de minnen, tips och berättelser som vi har fått in. Hur projektet sen går vidare är ännu så läge oklart, men det är ingen tvekan om att lusten finns att göra mer. Förhoppningsvis är detta bara början…

 

På återseende!

 

Katty Wahlgren

Lyckad utgrävning av en modern paviljongstad

De arkeologiska undersökningarna av modellen av Helgeandsholmen har nu pågått i en och en halv vecka. Vi har hittills fått överraskande fina resultat. Fyndmängden är över förväntan. Samtidigt kan vi konstatera att det är en större metodisk utmaning än vad vi tidigare trott. Men det är svårt att hitta andra liknade arkeologiska undersökningar och det saknas jämförelsematerial.

 

I det stora utgrävningsschaktet mitt på ”Helgeandsholmen” finns en husgrund med raseringsmassor som kommer från rekonstruktionen av Helgeandshuset. Vi har även funnit rikligt med slipad kalksten som kan vara en rest efter trappstenar, eller rentav golvet, som i så fall brutits upp efter utställningens stängning. Vi har även hittat spår av två eldstäder. Kan det vara så att ett modellhus av trä med målad puts, haft fungerande spisar och skorstenar?

 

Söder om Helgeandshuset har vi tagit fram en del av gatan som är tydligt stenlagd, men märkligt nog helt fri från fynd. Och detta är ändå en yta där 100 000-tals människor passerat! Hela gatan är för övrigt ganska märkligt konstruerad. Vi försöker också hitta spåren av de andra byggnaderna på holmen, ”mynthuset” och porttornen.

 

När ”Gamla Stockholm” byggdes verkar man i hög grad ha arbetat utan ritningar och idag har vi i princip inget annat att utgå från än det rika fotomaterialet, och en plan som mer visar på visionen än på det färdiga resultatet. Det är därför det inte är så lätt att lokalisera holmens andra byggnader.

 

De sista dagarna av utgrävningen återstår, och vi ska nu ta oss ned till konstruktionsfasen och tiden innan utställningen öppnade. Kom gärna och hjälp oss besvara alla frågor och var med om en unik utgrävning!

 

Jonas Nordin

Fejkat tegel dagens guldklimp

Idag söndag, kom ungefär 980 personer ut över bron till den lilla ön för att titta, fråga och själva berätta om Stockholmsutställningen. Så många som 70 av dem hjälpte också till att gräva fram lämningarna efter ”Helgeandshuset”.

 

Och det är fyndrikt. Problemet är bara att vi först måste ta oss igenom ett lager av omrörd fyllningsjord med blandat material framförallt från 1700- och 1800-talen. Där finns mängder med djurben, slaktavfall från bland annat häst, ko och gris. Flera av benen har tydliga skärmärken. Vi hittar också keramik, fajans, porslin, glas, kritpipor, järnspikar och mycket mer. Enstaka föremål är äldre än så, till exempel några fragment svartglaserat spiskakel.

 

Men den stora utmaningen är att skilja ut 1897 års marknivå och det material som tillhör utställningens användningstid och rivningsfas från den övriga kulturjorden. Hittills har vi frilagt delar av en stenläggning, men inte kunnat knyta den till något övrigt fyndmaterial. Vi tror fortfarande att det rör sig om grunden till ”Helgeandshuset”, men det blir allt mer uppenbart att lämningarna inte stämmer överens med husets tänkta position enligt den officiella kartan över ”Gamla Stockholm”. Man byggde nog inte alltid så som det var planerat från början.

 

- Vad är det mest värdefulla ni har hittat?

 

Det är en vanlig fråga på utgrävningsplatsen och den kom just som jag hjälpte en pojke att sortera innehållet i hans digra fyndpåse. Jag tvekade först med svaret eftersom det mest värdefulla arkeologiska fyndet inte alls behöver vara ädelt eller vackert utan snarare skulle vara det som bäst hjälper oss att tolka platsen. Hur var egentligen huset konstruerat? Satsade man kanske på en mer påkostad framsida och nöjde sig med en kulissartad baksida? Det var några av diskussionspunkterna under dagen. Och just då såg jag den. En oansenlig bit murbruk med en flat, struken sida där man kan se spår av målad tegelröd färg. Plötsligt var det lätt att svara.

 

- Det här är det hittills finaste fyndet, äntligen en tydlig rest av Helgeandshusets baksida. Du har hittat murbruk som är målat för att se ut som tegel och det är dagens mest värdefulla fynd!

 

Katty Wahlgren

Ett personligt möte på avstånd

Utgrävning inför storpublik tillhör inte en arkeologs vardag, i alla fall inte min. En utgrävning sker vanligtvis på en mer avskild plats, t.ex. i skogsmark eller där en ny väg ska dras. Att sitta vid grävschaktet med en skärslev i handen och systematiskt leta efter fynd i jorden samtidigt som man är sedd från entrén på Historiska museet känns från början märkligt, men efter några timmars arbete blir det mer och mer naturligt och jag bör även tillägga roligt! Det känns otroligt att det med hjälp av modern kommunikationsteknik numera är möjligt att följa vad som sker på andra platser. Man kan bara tänka sig vad detta kan komma att innebära i framtiden. Tänk att få följa en arkeologisk utgrävning från mer exotiska platser som t.ex. Egypten, live, hemma från Sverige!

 

Det känns roligt att denna utgrävning som Historiska museet och KTH har anordnat på Djurgården har uppmärksammats av så många personer (se t.ex. artikel i SvD). Arkeologi intresserar många, inte enbart de som är yrkessamma inom området. Att leta efter spår från forna tider i marken säger mycket om oss själva och vår omgivning. Det ger oss minnen, och dessa minnen tillhör oss alla. Detta s.k. fönster mellan museets entréhall och utgrävningsplatsen är ett utmärkt sätt att förmedla dessa minnen. Här blir det ett direkt möte där den intresserade kan konversera med arkeologen istället för att läsa en arkeologisk rapport som har författas efter att utgrävningen är avslutad och som oftast brukar vara skriven med ett språkbruk som kan vara svårt att förstå. Detta sätt att öppna upp min arbetsplats för så många fler känns både spännande och givande. En rolig arbetsdag helt enkelt!

 

Ida Johansson, student Stockholms universitet och praktikant i projektet

Varför gräva i 1897?

Det är spännande och roligt att undersöka Stockholmsutställningen 1897 arkeologiskt. Men finns det någon djupare mening i det hela? Kan det ge nya historiska kunskaper eller tillföra vårt samhälle någonting?Utställningens betydelse som historisk händelse är välkänd. I översiktsböckerna får den stor uppmärksamhet och en hel del tidigare forskning har gjorts. Den är dokumenterad på massor av fotografier och en hel del föremål finns sparade i museer och hos allmänheten. Men just därför är det märkligt att de många lämningarna ute på Djurgården, med undantag för de få kvarvarande byggnaderna, aldrig har uppmärksammats som en kulturmiljö eller som det moderna kulturarv som de faktiskt är. Det finns inte så mycket som en endaste skylt som berättar om att en jättestor konst- och industriutställning stod där 1897, ett av de publikmässigt mest framgångsrika evenemang som någonsin producerats i Sverige. Något skydd finns inte, så fjärrvärmeschakt och ledningar grävs ner utan begränsningar.Vilka lämningar finns egentligen kvar? Vad döljer sig under gräsmattor och grusgångar? Vilka spår finns kvar av Gamla Stockholm, av Ferdinand Bobergs industrihall och av de många paviljongerna? Vad fotograferades inte och vad fanns bakom kulisserna? Vad tappades och vad grävdes ner? Det är det ingen som vet och här kan arkeologins metoder ge intressanta bidrag. Är spåren i marken värda att uppmärksamma och bevara eller inte? Är lämningarna av en modern historisk händelse mindre värda än stenåldersboplatser och järnåldersgravfält? Arkeologin är intressant i sig, men här kan den också i samverkan med andra vetenskaper användas för att sätta igång en kunskapsdiskussion både om Stockholmsutställningen och om dessa frågor i ett större perspektiv.

Fredrik Svanberg, arkeolog Historiska museet