Slutet, men det är bara början…

Nu är utgrävningen avslutad och schakten återfyllda för denna gång. Det har varit några intensiva, produktiva, överraskande och fantastiskt roliga veckor. Vi kan räkna in 4850 besök på ön under 14 dagar varav ca 400 grävde och ytterligare ett par tusen besök på distans inifrån Historiska museets entréhall. Många valde att uppleva evenemanget från båda sidor.

 

Besökarskaran var brokig och spännande. Här fanns de redan initierade, de som ville veta mer om Stockholmsutställningen, de förvånade förbipasserande som blev förundrade över vad som en gång byggdes upp på platsen, de som intresserade sig för hur distanskommunikation kan fungera och de nyfikna barn och vuxna som gärna ville pröva på att gräva själva. Till de sistnämnda kan vi räkna kulturministern, som kom cyklande en dag i regnet för att delta i utgrävningen.

 

De arkeologiska spår vi upptäckte visade sig bli ganska svårtolkade, delvis för att undersökningen var så småskalig och nog hade vi gärna fortsatt lite till för att reda ut några fler frågetecken. Under de sista dagarna förstod vi att stenläggningen som vi tidigare hade tolkat som grund för 1897 års torg snarare är en rest av det gångstråk som byggdes för en entré till Skansen efter utställningen. Det syntes först när man bröt upp stenarna i anslutning till ”Helgeandshuset”. I raseringslagret från ”Helgeandshuset” kom vi ner till en mindre fyndrik nivå, som istället innehöll mycket tegel, en del av en trappsten, bitar av taket och möjligen golvsten. Därunder fanns ett bränt lager och sen vidtog sannolikt konstruktioner som tillhör byggandet av själva ön. Det går ju inte att gräva till orörd mark på en konstgjord ö.

 

På utgrävningens sista dag la några av våra engagerade grävare ner skärslevarna och började finkamma buskagen vid sidan om utgrävningsschakten för att ta tillvara ytfynd. Då hittade Oscar en liten skärva av fatet till en sådan kopp som Jonas skriver om i ett tidigare inlägg här på bloggen. Man kan urskilja en del av texten kring kanten ”…EN I ST…”.

 

Jag ska inte avslöja mer nu, men vi kommer att bearbeta intryck, fynd och data från inmätta konstruktioner och återkommer med en rapport med tolkningar av de arkeologiska resultaten. Vi ska också arbeta med alla de minnen, tips och berättelser som vi har fått in. Hur projektet sen går vidare är ännu så läge oklart, men det är ingen tvekan om att lusten finns att göra mer. Förhoppningsvis är detta bara början…

 

På återseende!

 

Katty Wahlgren

Lyckad utgrävning av en modern paviljongstad

De arkeologiska undersökningarna av modellen av Helgeandsholmen har nu pågått i en och en halv vecka. Vi har hittills fått överraskande fina resultat. Fyndmängden är över förväntan. Samtidigt kan vi konstatera att det är en större metodisk utmaning än vad vi tidigare trott. Men det är svårt att hitta andra liknade arkeologiska undersökningar och det saknas jämförelsematerial.

 

I det stora utgrävningsschaktet mitt på ”Helgeandsholmen” finns en husgrund med raseringsmassor som kommer från rekonstruktionen av Helgeandshuset. Vi har även funnit rikligt med slipad kalksten som kan vara en rest efter trappstenar, eller rentav golvet, som i så fall brutits upp efter utställningens stängning. Vi har även hittat spår av två eldstäder. Kan det vara så att ett modellhus av trä med målad puts, haft fungerande spisar och skorstenar?

 

Söder om Helgeandshuset har vi tagit fram en del av gatan som är tydligt stenlagd, men märkligt nog helt fri från fynd. Och detta är ändå en yta där 100 000-tals människor passerat! Hela gatan är för övrigt ganska märkligt konstruerad. Vi försöker också hitta spåren av de andra byggnaderna på holmen, ”mynthuset” och porttornen.

 

När ”Gamla Stockholm” byggdes verkar man i hög grad ha arbetat utan ritningar och idag har vi i princip inget annat att utgå från än det rika fotomaterialet, och en plan som mer visar på visionen än på det färdiga resultatet. Det är därför det inte är så lätt att lokalisera holmens andra byggnader.

 

De sista dagarna av utgrävningen återstår, och vi ska nu ta oss ned till konstruktionsfasen och tiden innan utställningen öppnade. Kom gärna och hjälp oss besvara alla frågor och var med om en unik utgrävning!

 

Jonas Nordin

Kan ni inte bygga upp det igen!

Som arkeolog på en utgrävningsplats har jag många gånger mötts av intresserade frågor, men aldrig förut av så många nya historier.

 

- Vad finns det för lämningar här? Vad har ni hittat? Hur såg det egentligen ut här förr i tiden? Och hur kan ni veta det?

 

Sådana frågor får vi i Gamla Stockholm också, men de som kommer till utgrävningen vill inte bara veta mer om Stockholmsutställningen, många har också en berättelse eller minnessak med sig. Vi har fått höra om sparade, ärvda och loppisköpta chokladkoppar, om en mormors spännande romantiska möten, en kristallkrona från utställningen som numera hänger i ett privathem, om varmkorvar, tekniska innovationer och Frälsningsarméns första ledare i Sverige, Hanna Oucherlony, som hade abonnemangskort på utställningen och om mycket mer. Jag är glad och förundrad över gensvaret på vårt upprop om att bidra med historier kring 1897.

 

Leif, Charlie och Gunnar diskuterar några av dagens fynd.

 

Oavsett om man vet mycket om utställningen eller bara nyfiket flanerar förbi reagerar de flesta besökare samstämmigt när de ser fotografierna från 1897 i storformat som hänger på ön. Väl på platsen är det kanske lättare att ta in storskaligheten i gamla Stockholm och förstå vidden av den 1500-talsmiljö som byggdes upp, om än för en kort tid. Dagens kulturmiljö ger en annan känsla än när man läser om de fantastiska byggnationerna i böcker. Men historiens osynlighet i landskapet är också talande.

 

- Byggde man upp allt detta för en utställning på sex månader? Helt otroligt! Varför har jag inte vetat något om detta tidigare? Men hur fick allt plats här på ön? Och varför rev man det?

 

Det finns något storslaget inte bara i att skapa nytt utan också i att besluta vad som ska försvinna. Allt som byggs är inte menat att bevaras så länge som möjligt. Tänk bara på de gigantiska scenografier som byggs upp för dagens storfilmer och sedan rivs ner. Men för många som fascineras först av bilderna och sen av spåren i marken följs frågorna av ytterligare en, detta trots att vi talar om lämningar efter en kortlivad kulisstad.

 

- Kan ni inte bygga upp det igen!

 

Katty Wahlgren

En kommunikationsutställning

Det är trevligt att projektet har fått så stor uppmärksamhet, både av besökare och av medier. Bland annat artikeln i SvD fredags: http://svd.sesam.se/boomerang/category=results;pos=2/http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1596923.svd

och radioreportaget i måndags:
http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1316749&isBlock=0

(Inslaget börjar 14:38 in på länken)

Mia Bryngelson från Radio Stockholm den 25/8: grävande journalist!
År 1897 var det inte lika enkelt att nå ut med sina budskap. Utställningsmediet i sig var viktigt, vilket bland annat Tekniska Museet tagit fasta på i sin kommunikationsutställning, som tar sin början just i Stockholm 1897.

Fejkat tegel dagens guldklimp

Idag söndag, kom ungefär 980 personer ut över bron till den lilla ön för att titta, fråga och själva berätta om Stockholmsutställningen. Så många som 70 av dem hjälpte också till att gräva fram lämningarna efter ”Helgeandshuset”.

 

Och det är fyndrikt. Problemet är bara att vi först måste ta oss igenom ett lager av omrörd fyllningsjord med blandat material framförallt från 1700- och 1800-talen. Där finns mängder med djurben, slaktavfall från bland annat häst, ko och gris. Flera av benen har tydliga skärmärken. Vi hittar också keramik, fajans, porslin, glas, kritpipor, järnspikar och mycket mer. Enstaka föremål är äldre än så, till exempel några fragment svartglaserat spiskakel.

 

Men den stora utmaningen är att skilja ut 1897 års marknivå och det material som tillhör utställningens användningstid och rivningsfas från den övriga kulturjorden. Hittills har vi frilagt delar av en stenläggning, men inte kunnat knyta den till något övrigt fyndmaterial. Vi tror fortfarande att det rör sig om grunden till ”Helgeandshuset”, men det blir allt mer uppenbart att lämningarna inte stämmer överens med husets tänkta position enligt den officiella kartan över ”Gamla Stockholm”. Man byggde nog inte alltid så som det var planerat från början.

 

- Vad är det mest värdefulla ni har hittat?

 

Det är en vanlig fråga på utgrävningsplatsen och den kom just som jag hjälpte en pojke att sortera innehållet i hans digra fyndpåse. Jag tvekade först med svaret eftersom det mest värdefulla arkeologiska fyndet inte alls behöver vara ädelt eller vackert utan snarare skulle vara det som bäst hjälper oss att tolka platsen. Hur var egentligen huset konstruerat? Satsade man kanske på en mer påkostad framsida och nöjde sig med en kulissartad baksida? Det var några av diskussionspunkterna under dagen. Och just då såg jag den. En oansenlig bit murbruk med en flat, struken sida där man kan se spår av målad tegelröd färg. Plötsligt var det lätt att svara.

 

- Det här är det hittills finaste fyndet, äntligen en tydlig rest av Helgeandshusets baksida. Du har hittat murbruk som är målat för att se ut som tegel och det är dagens mest värdefulla fynd!

 

Katty Wahlgren

Varför gräva i 1897?

Det är spännande och roligt att undersöka Stockholmsutställningen 1897 arkeologiskt. Men finns det någon djupare mening i det hela? Kan det ge nya historiska kunskaper eller tillföra vårt samhälle någonting?Utställningens betydelse som historisk händelse är välkänd. I översiktsböckerna får den stor uppmärksamhet och en hel del tidigare forskning har gjorts. Den är dokumenterad på massor av fotografier och en hel del föremål finns sparade i museer och hos allmänheten. Men just därför är det märkligt att de många lämningarna ute på Djurgården, med undantag för de få kvarvarande byggnaderna, aldrig har uppmärksammats som en kulturmiljö eller som det moderna kulturarv som de faktiskt är. Det finns inte så mycket som en endaste skylt som berättar om att en jättestor konst- och industriutställning stod där 1897, ett av de publikmässigt mest framgångsrika evenemang som någonsin producerats i Sverige. Något skydd finns inte, så fjärrvärmeschakt och ledningar grävs ner utan begränsningar.Vilka lämningar finns egentligen kvar? Vad döljer sig under gräsmattor och grusgångar? Vilka spår finns kvar av Gamla Stockholm, av Ferdinand Bobergs industrihall och av de många paviljongerna? Vad fotograferades inte och vad fanns bakom kulisserna? Vad tappades och vad grävdes ner? Det är det ingen som vet och här kan arkeologins metoder ge intressanta bidrag. Är spåren i marken värda att uppmärksamma och bevara eller inte? Är lämningarna av en modern historisk händelse mindre värda än stenåldersboplatser och järnåldersgravfält? Arkeologin är intressant i sig, men här kan den också i samverkan med andra vetenskaper användas för att sätta igång en kunskapsdiskussion både om Stockholmsutställningen och om dessa frågor i ett större perspektiv.

Fredrik Svanberg, arkeolog Historiska museet 

En kopp kaffe för 111 år sedan

För 111 år sedan, år 1897, besökte min pappas morfar det område som vi arkeologer nu undersöker. Han hette Torgny Falk och var trädgårdsmästare från Lundby utanför Västerås. Han utbildade sig i Bergianska trädgården och deltog alltså i Allmänna Konst- och Industriutställningen i Stockholm 1897 där hans inlagda gurkor prisbelönades. Under resten av sitt liv sålde han gurkor, blommor och grönsaker på torget i Västerås.

 

Jag vet inte exakt vilka delar av utställningen som han besökte, annat än att han köpte en kopp kaffe i det Moriska kaffehuset, mitt i utställningsområdet. Kaffekoppen tog han med sig hem och den hamnade i sommarstugan i Norduppland. Idag är den rätt slitet och glasyren har börjat krackelera, men så har den också använts i över 100 år.

 

Kanske besökte trädgårdsmästare Falk ”Gamla Stockholm” och förundrades över den illusoriska modellen av det förflutna i samband med att han tog emot priset för sina Västeråsgurkor. Kaffet torde emellertid ha gjort ett starkt intryck på honom då han tog med sig en kopp hem från utställningen, en kopp som därefter bevarats i familjen.

 

Möjligen fick han koppen i samband med att han köpte kaffe, eller så var han med vid avslutningsdagen den 3 oktober och den plundring av utställning som då ägde rum. Allt som varit välordnat hela utställningssommaren förbyttes på avslutningsdagen till rena skattletingen. Folk tog både löst och fast, koppar, glas, lyktor och möbler lämnade Djurgården för att hamna i folks hem, eller sommarstugor.

 

 

Min pappas morfars kaffekopp som han tog med sig från Stockholmsutställningen 1897. Likadana koppar finns utställda i Historiska Museets utställning i entréhallen.

 

Litteraturtips: Pred, Alan 1991. Spectacular articulations of modernity. Geografiska annaler 43b. Stockholm.

 

 

Jonas Nordin, arkeolog Historiska museet

De första dagarnas utgrävning

 Så var vi då igång med utgrävningen! Under de två första dagarna – måndag och tisdag denna vecka – har vi öppnat vår första undersökningsyta på ”Helgeandsholmen”. Just nu är den omkring 15 kvadratmeter stor, men kommer att utökas successivt, hur mycket får vi se.

 

Vi utgick ifrån den karta över Gamla Stockholm som upprättades inför utställningen 1897 och valde att undersöka det som bör vara den södra delen av och vägglinjen till ”Helgeandshuset”. Spåren efter huset är för övrigt delvis synliga än idag; man kan ana dem som svag, rektangulär förhöjning i markytan. 

 

Ganska snabbt – en dryg decimeter under markytan  - kom vi ner i ett mörkt kulturlager som innehåller mängder av fragmenterade föremål (keramik, buteljglas, kritpipor, spik och diverse järnföremål) och byggnadsmaterial i form av kakel, kalkputs, murbruk, fönsterglas och tegel, men även lite slaktavfall (djurben). Att det rör sig om ett s.k. raseringslager med sopor är uppenbart. Men om det enbart är från Helgeandshuset och verksamheter i samband med utställningen eller om det också rör sig om utfyllnadsmassor som har hämtats från andra delar av Stockholm och lagts på den konstgjorda ön senare, får än så länge vara en öppen fråga.

 

Raseringslagret täcker i stort sett hela undersökningsytan, förutom den södra delen. Här finns istället ett ljusare och betydligt ”fyndfattigare” lerlager strax under grästorven. Under tisdagen kunde vi också konstatera att lerlagret täcker en ganska fint och tätt lagd stenläggning. Stenläggningen löper längs med Helgeandshusets långsida. Vår uppgift de närmaste dagarna blir att ta reda på vad denna stenläggning egentligen är. Det skulle kunna vara ett slags fundament, en grundläggning, till själva huset. I så fall bör vi träffa på den när vi nu fortsätter att gräva oss igenom raseringslagret inne i huset.

 

Fler frågor än säkra svar så här långt alltså – men något annat var heller inte att förvänta. Vi har ju bara börjat!

 

Gunnar Andersson, arkeolog Historiska museet

Den hemlighetsfulla ön

Kanske har du inte funderat så mycket på den lilla anonyma ön bredvid udden där Jenny Lind står staty. Den hör liksom till den allmänt frodiga grönskan längs strandpromenaden och pockar vanligtvis inte på uppmärksamhet. Trots att det bara är några meter ut från strandkanten behövs det båt för att ta sig dit. Därför känns ön lite hemlig. Jag har hört många förbipasserande prata om att det vore spännande att komma över och det var faktiskt möjligt att gå ut på en bro under förra sommaren då Projekt Kolonin genomfördes där. Andra har valt att upptäcka ön på egen hand och lämnat små spår efter sig som de sedan själva kan återupptäcka. När vi röjde sly inför utgrävningen som påbörjades idag dök det upp en svart filmburk med några mynt och en lapp som dokumenterar tre besök, förmodligen av samma familj, under somrarna 2001, 2002 och 2003. De verkar ha valt ön för sin skattgömma mer därför att den väcker nyfikenhet än för att det är en kulturhistorisk plats.

Från och med idag är det full aktivitet på ön under två veckor. Nu börjar den arkeologiska utgrävningen av ”Gamla Stockholm” från 1897. Förhoppningsvis kommer nya hemligheter att grävas fram och kanske kan detta ge material till fler historier.

Katty Wahlgren, arkeolog och projektledare Historiska museet