Slutet, men det är bara början…

Nu är utgrävningen avslutad och schakten återfyllda för denna gång. Det har varit några intensiva, produktiva, överraskande och fantastiskt roliga veckor. Vi kan räkna in 4850 besök på ön under 14 dagar varav ca 400 grävde och ytterligare ett par tusen besök på distans inifrån Historiska museets entréhall. Många valde att uppleva evenemanget från båda sidor.

 

Besökarskaran var brokig och spännande. Här fanns de redan initierade, de som ville veta mer om Stockholmsutställningen, de förvånade förbipasserande som blev förundrade över vad som en gång byggdes upp på platsen, de som intresserade sig för hur distanskommunikation kan fungera och de nyfikna barn och vuxna som gärna ville pröva på att gräva själva. Till de sistnämnda kan vi räkna kulturministern, som kom cyklande en dag i regnet för att delta i utgrävningen.

 

De arkeologiska spår vi upptäckte visade sig bli ganska svårtolkade, delvis för att undersökningen var så småskalig och nog hade vi gärna fortsatt lite till för att reda ut några fler frågetecken. Under de sista dagarna förstod vi att stenläggningen som vi tidigare hade tolkat som grund för 1897 års torg snarare är en rest av det gångstråk som byggdes för en entré till Skansen efter utställningen. Det syntes först när man bröt upp stenarna i anslutning till ”Helgeandshuset”. I raseringslagret från ”Helgeandshuset” kom vi ner till en mindre fyndrik nivå, som istället innehöll mycket tegel, en del av en trappsten, bitar av taket och möjligen golvsten. Därunder fanns ett bränt lager och sen vidtog sannolikt konstruktioner som tillhör byggandet av själva ön. Det går ju inte att gräva till orörd mark på en konstgjord ö.

 

På utgrävningens sista dag la några av våra engagerade grävare ner skärslevarna och började finkamma buskagen vid sidan om utgrävningsschakten för att ta tillvara ytfynd. Då hittade Oscar en liten skärva av fatet till en sådan kopp som Jonas skriver om i ett tidigare inlägg här på bloggen. Man kan urskilja en del av texten kring kanten ”…EN I ST…”.

 

Jag ska inte avslöja mer nu, men vi kommer att bearbeta intryck, fynd och data från inmätta konstruktioner och återkommer med en rapport med tolkningar av de arkeologiska resultaten. Vi ska också arbeta med alla de minnen, tips och berättelser som vi har fått in. Hur projektet sen går vidare är ännu så läge oklart, men det är ingen tvekan om att lusten finns att göra mer. Förhoppningsvis är detta bara början…

 

På återseende!

 

Katty Wahlgren

Lyckad utgrävning av en modern paviljongstad

De arkeologiska undersökningarna av modellen av Helgeandsholmen har nu pågått i en och en halv vecka. Vi har hittills fått överraskande fina resultat. Fyndmängden är över förväntan. Samtidigt kan vi konstatera att det är en större metodisk utmaning än vad vi tidigare trott. Men det är svårt att hitta andra liknade arkeologiska undersökningar och det saknas jämförelsematerial.

 

I det stora utgrävningsschaktet mitt på ”Helgeandsholmen” finns en husgrund med raseringsmassor som kommer från rekonstruktionen av Helgeandshuset. Vi har även funnit rikligt med slipad kalksten som kan vara en rest efter trappstenar, eller rentav golvet, som i så fall brutits upp efter utställningens stängning. Vi har även hittat spår av två eldstäder. Kan det vara så att ett modellhus av trä med målad puts, haft fungerande spisar och skorstenar?

 

Söder om Helgeandshuset har vi tagit fram en del av gatan som är tydligt stenlagd, men märkligt nog helt fri från fynd. Och detta är ändå en yta där 100 000-tals människor passerat! Hela gatan är för övrigt ganska märkligt konstruerad. Vi försöker också hitta spåren av de andra byggnaderna på holmen, ”mynthuset” och porttornen.

 

När ”Gamla Stockholm” byggdes verkar man i hög grad ha arbetat utan ritningar och idag har vi i princip inget annat att utgå från än det rika fotomaterialet, och en plan som mer visar på visionen än på det färdiga resultatet. Det är därför det inte är så lätt att lokalisera holmens andra byggnader.

 

De sista dagarna av utgrävningen återstår, och vi ska nu ta oss ned till konstruktionsfasen och tiden innan utställningen öppnade. Kom gärna och hjälp oss besvara alla frågor och var med om en unik utgrävning!

 

Jonas Nordin

Utställningsguide på distans

Igår söndag var det oerhört vackert väder och nästan tusen Stockholmare och turister passade på att besöka vår utgrävningsplats på Djurgården. När man kommer ut på ön får man information och vägledning av arkeologerna och KTH-forskarna på plats men många besökare är nyfikna och går direkt fram till fyndlådan som står på parkbänken. Vi som igår guidade besökare i utställningen på museet såg parkbänken och fyndlådan genom det medierade fönstret. Vi har upptäckt att vi från museet kan guida de nyfikna besökerna på distans: när någon kommer till fyndlådan kan vi dels berätta om fynden, genom fönstret, dels beskriva utställningen. Vi är utställningsguider på distans!

Och det väcker en idé för framtiden: personal på ett museum kan guida på distans, bistå med sin kunskap utan att lämna museet. Tänk om välbesökta platser och historiska monument kunde förses med ett fönster. Besökare ute på Birka skulle kunna tala direkt med en expert på Riksantikvarieämbetet. Just till Birka skulle nog flera museer i världen vilja ha ett fönster. Egentligen bör vi kalla fönstret för en fönsterdörr, den mäter 2×0,9 meter. Nästa gång vill vi göra ett ännu större fönster, för att visa att rum kan förlängas till andra platser, med bibehållen ögonkontakt. 

I lördags fick vi besök av Mia Stewart som studerar osteologi på Stockholms Universitet, hon satte sig genast vi fyndlådan och hjälpte oss att sortera de många benrester som hittats under veckan. Det visade sig att det var mycket häst och korester. (Några av oss försökte förklara detta med att Korvfabriken hade sin paviljong mycket nära ön. Där serverades Sveriges första varmkorv… men det var förstås inte korrekt. När man skapade den konstgjorda ön användes jord från andra platser i Stockholm – som innehöll gamla benrester bl a). Det är ju väldigt värdefullt att snabbt få hjälp att bedöma fynd så snabbt – ibland behövs annan expertis än den som finns till hands på plats. Tänk på möjligheterna at förlänga ett museum till ett annat, i världen, för informations- och  kunskapsutbyte.

Charlie Gullström, KTH Arkitektur

Ett personligt möte på avstånd

Utgrävning inför storpublik tillhör inte en arkeologs vardag, i alla fall inte min. En utgrävning sker vanligtvis på en mer avskild plats, t.ex. i skogsmark eller där en ny väg ska dras. Att sitta vid grävschaktet med en skärslev i handen och systematiskt leta efter fynd i jorden samtidigt som man är sedd från entrén på Historiska museet känns från början märkligt, men efter några timmars arbete blir det mer och mer naturligt och jag bör även tillägga roligt! Det känns otroligt att det med hjälp av modern kommunikationsteknik numera är möjligt att följa vad som sker på andra platser. Man kan bara tänka sig vad detta kan komma att innebära i framtiden. Tänk att få följa en arkeologisk utgrävning från mer exotiska platser som t.ex. Egypten, live, hemma från Sverige!

 

Det känns roligt att denna utgrävning som Historiska museet och KTH har anordnat på Djurgården har uppmärksammats av så många personer (se t.ex. artikel i SvD). Arkeologi intresserar många, inte enbart de som är yrkessamma inom området. Att leta efter spår från forna tider i marken säger mycket om oss själva och vår omgivning. Det ger oss minnen, och dessa minnen tillhör oss alla. Detta s.k. fönster mellan museets entréhall och utgrävningsplatsen är ett utmärkt sätt att förmedla dessa minnen. Här blir det ett direkt möte där den intresserade kan konversera med arkeologen istället för att läsa en arkeologisk rapport som har författas efter att utgrävningen är avslutad och som oftast brukar vara skriven med ett språkbruk som kan vara svårt att förstå. Detta sätt att öppna upp min arbetsplats för så många fler känns både spännande och givande. En rolig arbetsdag helt enkelt!

 

Ida Johansson, student Stockholms universitet och praktikant i projektet