Slutet, men det är bara början…

Nu är utgrävningen avslutad och schakten återfyllda för denna gång. Det har varit några intensiva, produktiva, överraskande och fantastiskt roliga veckor. Vi kan räkna in 4850 besök på ön under 14 dagar varav ca 400 grävde och ytterligare ett par tusen besök på distans inifrån Historiska museets entréhall. Många valde att uppleva evenemanget från båda sidor.

 

Besökarskaran var brokig och spännande. Här fanns de redan initierade, de som ville veta mer om Stockholmsutställningen, de förvånade förbipasserande som blev förundrade över vad som en gång byggdes upp på platsen, de som intresserade sig för hur distanskommunikation kan fungera och de nyfikna barn och vuxna som gärna ville pröva på att gräva själva. Till de sistnämnda kan vi räkna kulturministern, som kom cyklande en dag i regnet för att delta i utgrävningen.

 

De arkeologiska spår vi upptäckte visade sig bli ganska svårtolkade, delvis för att undersökningen var så småskalig och nog hade vi gärna fortsatt lite till för att reda ut några fler frågetecken. Under de sista dagarna förstod vi att stenläggningen som vi tidigare hade tolkat som grund för 1897 års torg snarare är en rest av det gångstråk som byggdes för en entré till Skansen efter utställningen. Det syntes först när man bröt upp stenarna i anslutning till ”Helgeandshuset”. I raseringslagret från ”Helgeandshuset” kom vi ner till en mindre fyndrik nivå, som istället innehöll mycket tegel, en del av en trappsten, bitar av taket och möjligen golvsten. Därunder fanns ett bränt lager och sen vidtog sannolikt konstruktioner som tillhör byggandet av själva ön. Det går ju inte att gräva till orörd mark på en konstgjord ö.

 

På utgrävningens sista dag la några av våra engagerade grävare ner skärslevarna och började finkamma buskagen vid sidan om utgrävningsschakten för att ta tillvara ytfynd. Då hittade Oscar en liten skärva av fatet till en sådan kopp som Jonas skriver om i ett tidigare inlägg här på bloggen. Man kan urskilja en del av texten kring kanten ”…EN I ST…”.

 

Jag ska inte avslöja mer nu, men vi kommer att bearbeta intryck, fynd och data från inmätta konstruktioner och återkommer med en rapport med tolkningar av de arkeologiska resultaten. Vi ska också arbeta med alla de minnen, tips och berättelser som vi har fått in. Hur projektet sen går vidare är ännu så läge oklart, men det är ingen tvekan om att lusten finns att göra mer. Förhoppningsvis är detta bara början…

 

På återseende!

 

Katty Wahlgren

Kan ni inte bygga upp det igen!

Som arkeolog på en utgrävningsplats har jag många gånger mötts av intresserade frågor, men aldrig förut av så många nya historier.

 

- Vad finns det för lämningar här? Vad har ni hittat? Hur såg det egentligen ut här förr i tiden? Och hur kan ni veta det?

 

Sådana frågor får vi i Gamla Stockholm också, men de som kommer till utgrävningen vill inte bara veta mer om Stockholmsutställningen, många har också en berättelse eller minnessak med sig. Vi har fått höra om sparade, ärvda och loppisköpta chokladkoppar, om en mormors spännande romantiska möten, en kristallkrona från utställningen som numera hänger i ett privathem, om varmkorvar, tekniska innovationer och Frälsningsarméns första ledare i Sverige, Hanna Oucherlony, som hade abonnemangskort på utställningen och om mycket mer. Jag är glad och förundrad över gensvaret på vårt upprop om att bidra med historier kring 1897.

 

Leif, Charlie och Gunnar diskuterar några av dagens fynd.

 

Oavsett om man vet mycket om utställningen eller bara nyfiket flanerar förbi reagerar de flesta besökare samstämmigt när de ser fotografierna från 1897 i storformat som hänger på ön. Väl på platsen är det kanske lättare att ta in storskaligheten i gamla Stockholm och förstå vidden av den 1500-talsmiljö som byggdes upp, om än för en kort tid. Dagens kulturmiljö ger en annan känsla än när man läser om de fantastiska byggnationerna i böcker. Men historiens osynlighet i landskapet är också talande.

 

- Byggde man upp allt detta för en utställning på sex månader? Helt otroligt! Varför har jag inte vetat något om detta tidigare? Men hur fick allt plats här på ön? Och varför rev man det?

 

Det finns något storslaget inte bara i att skapa nytt utan också i att besluta vad som ska försvinna. Allt som byggs är inte menat att bevaras så länge som möjligt. Tänk bara på de gigantiska scenografier som byggs upp för dagens storfilmer och sedan rivs ner. Men för många som fascineras först av bilderna och sen av spåren i marken följs frågorna av ytterligare en, detta trots att vi talar om lämningar efter en kortlivad kulisstad.

 

- Kan ni inte bygga upp det igen!

 

Katty Wahlgren

Fejkat tegel dagens guldklimp

Idag söndag, kom ungefär 980 personer ut över bron till den lilla ön för att titta, fråga och själva berätta om Stockholmsutställningen. Så många som 70 av dem hjälpte också till att gräva fram lämningarna efter ”Helgeandshuset”.

 

Och det är fyndrikt. Problemet är bara att vi först måste ta oss igenom ett lager av omrörd fyllningsjord med blandat material framförallt från 1700- och 1800-talen. Där finns mängder med djurben, slaktavfall från bland annat häst, ko och gris. Flera av benen har tydliga skärmärken. Vi hittar också keramik, fajans, porslin, glas, kritpipor, järnspikar och mycket mer. Enstaka föremål är äldre än så, till exempel några fragment svartglaserat spiskakel.

 

Men den stora utmaningen är att skilja ut 1897 års marknivå och det material som tillhör utställningens användningstid och rivningsfas från den övriga kulturjorden. Hittills har vi frilagt delar av en stenläggning, men inte kunnat knyta den till något övrigt fyndmaterial. Vi tror fortfarande att det rör sig om grunden till ”Helgeandshuset”, men det blir allt mer uppenbart att lämningarna inte stämmer överens med husets tänkta position enligt den officiella kartan över ”Gamla Stockholm”. Man byggde nog inte alltid så som det var planerat från början.

 

- Vad är det mest värdefulla ni har hittat?

 

Det är en vanlig fråga på utgrävningsplatsen och den kom just som jag hjälpte en pojke att sortera innehållet i hans digra fyndpåse. Jag tvekade först med svaret eftersom det mest värdefulla arkeologiska fyndet inte alls behöver vara ädelt eller vackert utan snarare skulle vara det som bäst hjälper oss att tolka platsen. Hur var egentligen huset konstruerat? Satsade man kanske på en mer påkostad framsida och nöjde sig med en kulissartad baksida? Det var några av diskussionspunkterna under dagen. Och just då såg jag den. En oansenlig bit murbruk med en flat, struken sida där man kan se spår av målad tegelröd färg. Plötsligt var det lätt att svara.

 

- Det här är det hittills finaste fyndet, äntligen en tydlig rest av Helgeandshusets baksida. Du har hittat murbruk som är målat för att se ut som tegel och det är dagens mest värdefulla fynd!

 

Katty Wahlgren

Den hemlighetsfulla ön

Kanske har du inte funderat så mycket på den lilla anonyma ön bredvid udden där Jenny Lind står staty. Den hör liksom till den allmänt frodiga grönskan längs strandpromenaden och pockar vanligtvis inte på uppmärksamhet. Trots att det bara är några meter ut från strandkanten behövs det båt för att ta sig dit. Därför känns ön lite hemlig. Jag har hört många förbipasserande prata om att det vore spännande att komma över och det var faktiskt möjligt att gå ut på en bro under förra sommaren då Projekt Kolonin genomfördes där. Andra har valt att upptäcka ön på egen hand och lämnat små spår efter sig som de sedan själva kan återupptäcka. När vi röjde sly inför utgrävningen som påbörjades idag dök det upp en svart filmburk med några mynt och en lapp som dokumenterar tre besök, förmodligen av samma familj, under somrarna 2001, 2002 och 2003. De verkar ha valt ön för sin skattgömma mer därför att den väcker nyfikenhet än för att det är en kulturhistorisk plats.

Från och med idag är det full aktivitet på ön under två veckor. Nu börjar den arkeologiska utgrävningen av ”Gamla Stockholm” från 1897. Förhoppningsvis kommer nya hemligheter att grävas fram och kanske kan detta ge material till fler historier.

Katty Wahlgren, arkeolog och projektledare Historiska museet

Historiska museet förlängs till Djurgården mellan den 18 och 31 augusti 2008

Under de två sista veckorna i augusti förlängs Historiska museet i rum och tid ut till Djurgården och den Allmänna konst- och indutriutställningen 1897. I museet på Narvavägen kan du se insamlade föremål från 1897 års stora happening i Stockholm och på Djurgården kan du delta i en publik utgrävning av det gamla utställningsområdet. Genom medieteknik som möjliggör dubbelriktad kommunikation kan du och alla andra intresserade mötas, ställa frågor och dela erfarenheter oavsett om du väljer att besöka oss i museet eller vara med på utgrävningsplatsen.

Hjälp oss att fylla minnesluckorna från Stockholmsutställningen 1897! Gräv, forska och delge oss dina berättelser.