Nu fortsätter vi!

För två år sedan gjorde vi en första utgrävning av lämningarna efter Gamla Stockholm från 1897.  På den här bloggen kan du läsa inlägg som handlar om projektet från 2008. Du kan också ladda ner utgrävningsrapporten från undersökningen 2008,  ”Arkeologi i den utställda världen” som pdf.

Mellan den 23 augusti och 3 september 2010 fortsätter vi med nya undersökningar! Från och med nu kan du läsa om vad som händer i projektet på Fredrik Svanbergs blogg Museum nu och på Katty Hauptman Wahlgrens microblogg där vi regelbundet kommer att direktrapportera från utgrävningen.

Följ oss också gärna på twitter: Vi skriver under användarnamnen:

Katty Hauptman Wahlgren: kattyhw

Fredrik Svanberg: FredrikSvan

I våras fick vi hjälp av Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet att göra en georadarkartering av området. Med georadar kan man få en översiktlig bild av strukturer i marken utan att gräva. Resultatet används sen som vägledning för valet av ny utgrävningsyta.

Idag finns nästan inga synliga spår kvar på platsen, men arkeologerna kan ändå hitta lämningar under marken som hjälper oss att förstå vad som hände här för mer än 100 år sedan. Vi hoppas få mer kunskap om husen som byggdes 1897 för att ge besökarna känslan av att vandra i en medeltidsstad. Men vi är också intresserade av vad som fanns här före utställningsperioden. Kanske kan vi hitta spår efter de människor som bodde här och var tvungna att flytta för att bereda plats åt sin tids största turistsatsning.

De nya utgrävningarna av 1897 års Gamla Stockhom pågår mellan den 23 augusti och 3 september 2010. Välkommen att besöka Historiska museets arkeologer och titta på nyss uppgrävda fynd. Vi finns på plats dagligen från kl 10- 16. Ta vänster direkt efter Djurgårdsbron och följ strandpromenaden till Skånska gruvan. Du hittar oss på Framnäs udde, vid statyn av Jenny Lind.

Slutet, men det är bara början…

Nu är utgrävningen avslutad och schakten återfyllda för denna gång. Det har varit några intensiva, produktiva, överraskande och fantastiskt roliga veckor. Vi kan räkna in 4850 besök på ön under 14 dagar varav ca 400 grävde och ytterligare ett par tusen besök på distans inifrån Historiska museets entréhall. Många valde att uppleva evenemanget från båda sidor.

 

Besökarskaran var brokig och spännande. Här fanns de redan initierade, de som ville veta mer om Stockholmsutställningen, de förvånade förbipasserande som blev förundrade över vad som en gång byggdes upp på platsen, de som intresserade sig för hur distanskommunikation kan fungera och de nyfikna barn och vuxna som gärna ville pröva på att gräva själva. Till de sistnämnda kan vi räkna kulturministern, som kom cyklande en dag i regnet för att delta i utgrävningen.

 

De arkeologiska spår vi upptäckte visade sig bli ganska svårtolkade, delvis för att undersökningen var så småskalig och nog hade vi gärna fortsatt lite till för att reda ut några fler frågetecken. Under de sista dagarna förstod vi att stenläggningen som vi tidigare hade tolkat som grund för 1897 års torg snarare är en rest av det gångstråk som byggdes för en entré till Skansen efter utställningen. Det syntes först när man bröt upp stenarna i anslutning till ”Helgeandshuset”. I raseringslagret från ”Helgeandshuset” kom vi ner till en mindre fyndrik nivå, som istället innehöll mycket tegel, en del av en trappsten, bitar av taket och möjligen golvsten. Därunder fanns ett bränt lager och sen vidtog sannolikt konstruktioner som tillhör byggandet av själva ön. Det går ju inte att gräva till orörd mark på en konstgjord ö.

 

På utgrävningens sista dag la några av våra engagerade grävare ner skärslevarna och började finkamma buskagen vid sidan om utgrävningsschakten för att ta tillvara ytfynd. Då hittade Oscar en liten skärva av fatet till en sådan kopp som Jonas skriver om i ett tidigare inlägg här på bloggen. Man kan urskilja en del av texten kring kanten ”…EN I ST…”.

 

Jag ska inte avslöja mer nu, men vi kommer att bearbeta intryck, fynd och data från inmätta konstruktioner och återkommer med en rapport med tolkningar av de arkeologiska resultaten. Vi ska också arbeta med alla de minnen, tips och berättelser som vi har fått in. Hur projektet sen går vidare är ännu så läge oklart, men det är ingen tvekan om att lusten finns att göra mer. Förhoppningsvis är detta bara början…

 

På återseende!

 

Katty Wahlgren

Lyckad utgrävning av en modern paviljongstad

De arkeologiska undersökningarna av modellen av Helgeandsholmen har nu pågått i en och en halv vecka. Vi har hittills fått överraskande fina resultat. Fyndmängden är över förväntan. Samtidigt kan vi konstatera att det är en större metodisk utmaning än vad vi tidigare trott. Men det är svårt att hitta andra liknade arkeologiska undersökningar och det saknas jämförelsematerial.

 

I det stora utgrävningsschaktet mitt på ”Helgeandsholmen” finns en husgrund med raseringsmassor som kommer från rekonstruktionen av Helgeandshuset. Vi har även funnit rikligt med slipad kalksten som kan vara en rest efter trappstenar, eller rentav golvet, som i så fall brutits upp efter utställningens stängning. Vi har även hittat spår av två eldstäder. Kan det vara så att ett modellhus av trä med målad puts, haft fungerande spisar och skorstenar?

 

Söder om Helgeandshuset har vi tagit fram en del av gatan som är tydligt stenlagd, men märkligt nog helt fri från fynd. Och detta är ändå en yta där 100 000-tals människor passerat! Hela gatan är för övrigt ganska märkligt konstruerad. Vi försöker också hitta spåren av de andra byggnaderna på holmen, ”mynthuset” och porttornen.

 

När ”Gamla Stockholm” byggdes verkar man i hög grad ha arbetat utan ritningar och idag har vi i princip inget annat att utgå från än det rika fotomaterialet, och en plan som mer visar på visionen än på det färdiga resultatet. Det är därför det inte är så lätt att lokalisera holmens andra byggnader.

 

De sista dagarna av utgrävningen återstår, och vi ska nu ta oss ned till konstruktionsfasen och tiden innan utställningen öppnade. Kom gärna och hjälp oss besvara alla frågor och var med om en unik utgrävning!

 

Jonas Nordin

Kan ni inte bygga upp det igen!

Som arkeolog på en utgrävningsplats har jag många gånger mötts av intresserade frågor, men aldrig förut av så många nya historier.

 

- Vad finns det för lämningar här? Vad har ni hittat? Hur såg det egentligen ut här förr i tiden? Och hur kan ni veta det?

 

Sådana frågor får vi i Gamla Stockholm också, men de som kommer till utgrävningen vill inte bara veta mer om Stockholmsutställningen, många har också en berättelse eller minnessak med sig. Vi har fått höra om sparade, ärvda och loppisköpta chokladkoppar, om en mormors spännande romantiska möten, en kristallkrona från utställningen som numera hänger i ett privathem, om varmkorvar, tekniska innovationer och Frälsningsarméns första ledare i Sverige, Hanna Oucherlony, som hade abonnemangskort på utställningen och om mycket mer. Jag är glad och förundrad över gensvaret på vårt upprop om att bidra med historier kring 1897.

 

Leif, Charlie och Gunnar diskuterar några av dagens fynd.

 

Oavsett om man vet mycket om utställningen eller bara nyfiket flanerar förbi reagerar de flesta besökare samstämmigt när de ser fotografierna från 1897 i storformat som hänger på ön. Väl på platsen är det kanske lättare att ta in storskaligheten i gamla Stockholm och förstå vidden av den 1500-talsmiljö som byggdes upp, om än för en kort tid. Dagens kulturmiljö ger en annan känsla än när man läser om de fantastiska byggnationerna i böcker. Men historiens osynlighet i landskapet är också talande.

 

- Byggde man upp allt detta för en utställning på sex månader? Helt otroligt! Varför har jag inte vetat något om detta tidigare? Men hur fick allt plats här på ön? Och varför rev man det?

 

Det finns något storslaget inte bara i att skapa nytt utan också i att besluta vad som ska försvinna. Allt som byggs är inte menat att bevaras så länge som möjligt. Tänk bara på de gigantiska scenografier som byggs upp för dagens storfilmer och sedan rivs ner. Men för många som fascineras först av bilderna och sen av spåren i marken följs frågorna av ytterligare en, detta trots att vi talar om lämningar efter en kortlivad kulisstad.

 

- Kan ni inte bygga upp det igen!

 

Katty Wahlgren

En kommunikationsutställning

Det är trevligt att projektet har fått så stor uppmärksamhet, både av besökare och av medier. Bland annat artikeln i SvD fredags: http://svd.sesam.se/boomerang/category=results;pos=2/http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1596923.svd

och radioreportaget i måndags:
http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1316749&isBlock=0

(Inslaget börjar 14:38 in på länken)

Mia Bryngelson från Radio Stockholm den 25/8: grävande journalist!
År 1897 var det inte lika enkelt att nå ut med sina budskap. Utställningsmediet i sig var viktigt, vilket bland annat Tekniska Museet tagit fasta på i sin kommunikationsutställning, som tar sin början just i Stockholm 1897.

Utställningsguide på distans

Igår söndag var det oerhört vackert väder och nästan tusen Stockholmare och turister passade på att besöka vår utgrävningsplats på Djurgården. När man kommer ut på ön får man information och vägledning av arkeologerna och KTH-forskarna på plats men många besökare är nyfikna och går direkt fram till fyndlådan som står på parkbänken. Vi som igår guidade besökare i utställningen på museet såg parkbänken och fyndlådan genom det medierade fönstret. Vi har upptäckt att vi från museet kan guida de nyfikna besökerna på distans: när någon kommer till fyndlådan kan vi dels berätta om fynden, genom fönstret, dels beskriva utställningen. Vi är utställningsguider på distans!

Och det väcker en idé för framtiden: personal på ett museum kan guida på distans, bistå med sin kunskap utan att lämna museet. Tänk om välbesökta platser och historiska monument kunde förses med ett fönster. Besökare ute på Birka skulle kunna tala direkt med en expert på Riksantikvarieämbetet. Just till Birka skulle nog flera museer i världen vilja ha ett fönster. Egentligen bör vi kalla fönstret för en fönsterdörr, den mäter 2×0,9 meter. Nästa gång vill vi göra ett ännu större fönster, för att visa att rum kan förlängas till andra platser, med bibehållen ögonkontakt. 

I lördags fick vi besök av Mia Stewart som studerar osteologi på Stockholms Universitet, hon satte sig genast vi fyndlådan och hjälpte oss att sortera de många benrester som hittats under veckan. Det visade sig att det var mycket häst och korester. (Några av oss försökte förklara detta med att Korvfabriken hade sin paviljong mycket nära ön. Där serverades Sveriges första varmkorv… men det var förstås inte korrekt. När man skapade den konstgjorda ön användes jord från andra platser i Stockholm – som innehöll gamla benrester bl a). Det är ju väldigt värdefullt att snabbt få hjälp att bedöma fynd så snabbt – ibland behövs annan expertis än den som finns till hands på plats. Tänk på möjligheterna at förlänga ett museum till ett annat, i världen, för informations- och  kunskapsutbyte.

Charlie Gullström, KTH Arkitektur

Fejkat tegel dagens guldklimp

Idag söndag, kom ungefär 980 personer ut över bron till den lilla ön för att titta, fråga och själva berätta om Stockholmsutställningen. Så många som 70 av dem hjälpte också till att gräva fram lämningarna efter ”Helgeandshuset”.

 

Och det är fyndrikt. Problemet är bara att vi först måste ta oss igenom ett lager av omrörd fyllningsjord med blandat material framförallt från 1700- och 1800-talen. Där finns mängder med djurben, slaktavfall från bland annat häst, ko och gris. Flera av benen har tydliga skärmärken. Vi hittar också keramik, fajans, porslin, glas, kritpipor, järnspikar och mycket mer. Enstaka föremål är äldre än så, till exempel några fragment svartglaserat spiskakel.

 

Men den stora utmaningen är att skilja ut 1897 års marknivå och det material som tillhör utställningens användningstid och rivningsfas från den övriga kulturjorden. Hittills har vi frilagt delar av en stenläggning, men inte kunnat knyta den till något övrigt fyndmaterial. Vi tror fortfarande att det rör sig om grunden till ”Helgeandshuset”, men det blir allt mer uppenbart att lämningarna inte stämmer överens med husets tänkta position enligt den officiella kartan över ”Gamla Stockholm”. Man byggde nog inte alltid så som det var planerat från början.

 

- Vad är det mest värdefulla ni har hittat?

 

Det är en vanlig fråga på utgrävningsplatsen och den kom just som jag hjälpte en pojke att sortera innehållet i hans digra fyndpåse. Jag tvekade först med svaret eftersom det mest värdefulla arkeologiska fyndet inte alls behöver vara ädelt eller vackert utan snarare skulle vara det som bäst hjälper oss att tolka platsen. Hur var egentligen huset konstruerat? Satsade man kanske på en mer påkostad framsida och nöjde sig med en kulissartad baksida? Det var några av diskussionspunkterna under dagen. Och just då såg jag den. En oansenlig bit murbruk med en flat, struken sida där man kan se spår av målad tegelröd färg. Plötsligt var det lätt att svara.

 

- Det här är det hittills finaste fyndet, äntligen en tydlig rest av Helgeandshusets baksida. Du har hittat murbruk som är målat för att se ut som tegel och det är dagens mest värdefulla fynd!

 

Katty Wahlgren